Jag har blivit värvad

Det är www.tvbloggen.com som gäller nuförtiden.
Yeap.

Buffy säsong 1 - karaktärerna

Avsnitten är avklarade, men karaktärerna då? Precis som jag blev förvånad över vilka avsnitt jag gillade, blev jag lite förvånad över vilka karaktärer jag tyckte bäst om. För det kommer förändras, det vill jag lova, och det skiljer sig ganska mycket från vad jag tyckte när jag var yngre.
Det är ju sorgligt att behöva säga det, för Alyson Hannigan hade mycket mer erfarenhet än en del av sina kollegor, men bitvis är hon helt bedrövlig. Hon är givetvis väldigt charmig, och karaktären är bra skriven men Hannigan levererar helt enkelt inte alltid. Det gör att Willow inte kan komma högre än på femte plats. Misströsta dock inte, för även om det är sista plats så är det här Buffy och där är även det sämsta bra.
Stunder jag gillar lite extra
+ När hon lurar Cordelia att trycka på delete på datorlektionen (The Harvest).
+ I kemisalen när hon för första gången blandar till en brygd. Om hon bara visste vart det kommer att leda så småningom... (The Witch).
+ Gråtande Willow som precis blivit riktigt illa behandlad av Hyenaxander (The Pack).
+ En skräckslagen Willow springer av scenen under talangjakten (The Puppet Show).
+ Xander övar på att bjuda ut Buffy genom att gå igenom sitt lilla tal med stackars Willow, som sitter valpigt kär och njuter av hans uppmärksamhet. Buhu vad sorgligt (Prophecy Girl).
+ Willow visar att hon inte är en dörrmatta längre genom att dissa Xander när han fått ett nej från Buffy och istället tycker att han och Will kan gå till balen tillsammans (Prophecy Girl).

Varken Giles eller underbara Joyce får speciellt mycket plats i den här säsongen, det är tonåringarnas avsnitt. Men visst hinner vi lära känna Buffys Väktare ganska bra. Han är väldigt brittisk, något som aldrig är dåligt, och lite fjompig men är samtidigt en vuxen, intelligent man som är beredd att ta ansvar för sin lilla kull. Jag måste dock säga att han ännu är lite för happy go lucky för mig, jag tycker bättre om den aningen cyniske, bittre men rolige Giles han senare utvecklas till.
Stunder jag gillar lite extra
+ Den fantastiska entusiasm, som egentligen aldrig lämnar honom (haha som när han utklädd öppnar The Magic Box), han visar när han dumpar vampyrboken på disken i sin första scen med Buffy (Welcome to the Hellmouth).
+ När Giles, extremt upprörd och bestört, beskyller Buffy för att vilja gå med i en sekt, varpå det är ett klipp och vi får se Buffy i full hejarklacksledarmundering. Långt ord (The Witch).
+ En jobbig Cordelia tjatar på Giles om talangjakten, och han blir av med henne genom att stirra på hennes huvud och säga "Your hair..." (The Puppet Show).
+ Att Giles största mardröm är att Buffy dör. Aaaaw (Nightmares).
+ När han bestämmer sig för att slåss mot The Master så att Buffy inte ska behöva dö. Här kickas deras fantastiska pappa-dotter-relation igång (Prophecy Girl).
+ Giles söta bil.

Vad jag mindes så gillade jag inte alls Cordelia förrän Angel, inte ens som bitch (och jag brukar gilla bitchar), och att hon var en väldigt dålig skådis. Men hon var faktiskt inte lika dålig som jag mindes utan känns nära på perfekt som självcentrerade Cordelia och är den som har roligast repliker. Vi får även se glimtar av något mer än bara en blåst fjolla, då hon visar sig vara en ordentlig student, rapp i käften och faktiskt har något sorts djup hon är rätt bra på att dölja.
Stunder jag gillar lite extra
+ Cordelias ytliga mardrömmar (Nightmares).
+ När hon ber Buffy om hjälp, då hon hoppas på att Buffy är med i ett gäng, eller något (Out of Mind, Out of Sight).
+ När hon kommer till Willow och Ms Calenders räddning och kör rakt in i skolan (Prophecy Girl).
+ Alla hennes snappy comebacks och naivt egocentriska kommentarer och reflektioner säsongen igenom.

Det första som slår mig är hur otroligt söt Sarah Michelle Gellar är i första säsongen, och hur lik hon är Michelle Trachtenberg. Den castingen blir helt plötsligt så otroligt mer logisk. Hon är normalviktig, charmig, energisk, supergullig och har helt sjukt korta klänningar. Det ser inte helt smidigt ut alla gånger. Jag gillar Buffy skarpt den här säsongen, och hur hon utvecklas från att fortfarande vara lite av den dumma blondinen i början till att bli en ung kvinna redo att ge upp allt för att rädda världen. Dessutom är det nästan alltid hon som kommer på lösningen, hon är mycket smartare än vad hon tror!
Stunder jag gillar lite extra
+ När hon lurar puckade Luke att det är solljus som flödar in i The Bronze (The Harvest).
+ Buffy har blivit förtrollad och beter sig som en fjantig fyllekaja och råkar bland annat kasta iväg en stackars hejarklacksledare som en vante under try outs (The Witch).
+ Xander är i fara så stenhårda Buffy letar upp Forkguy och tvingar honom att sniffa till sig lärarinnans hus (Teacher's Pet).
+ Hur Buffys ögon glittrar när hon pratar med Angel inne på The Bronze (Never Kill a Boy on the First Date).
+ När Buffy plåstrar om Angel, som ler så sött, inne i sitt kök. Hur gullig scen som helst, och jag var aldrig en Bangel shipper (Angel).
+ När Buffys pappa säger till henne att han och Joyce skildes på grund av henne, ja i mardrömsverkligheten alltså (Nightmares).
+ Buffys "Giles, I'm sixteen years old. I don't wanna die."-tal (Prophecy Girl).
+ Alla hennes scener med Joyce, de är så bra ihop (Kristine Sutherland är fantastisk överhuvudtaget).

Den största överraskningen för mig var hur mycket jag gillade Xander, och att han faktiskt var riktigt söt. Jag mindes honom som ganska jobbig, inte speciellt attraktiv (förutom i The Pack) och inte så intressant. Jag hade fel. Han är helhjärtat där för sina vänner och lyckas vara både feg och modig på samma gång - samtidigt som han är rolig och med ett riktigt mean streak. Hans lilla förälskelse i Buffy yttrar sig som extrem svartsjuka över killar som hon visar intresse för, och han döljer inte hur mycket han avskyr Angel. Han är långt ifrån en perfekt människa, men det är det som gör honom så bra.
Stunder jag gillar lite extra
+ När den annars så pratige Xander kliver ut mellan bokhyllorna efter att ha tjuvlyssnat på Buffy och Giles, och det enda han kan säga är "What?!??!" (Welcome to the Hellmouth).
+ När han råkar döda Vampjesse (The Harvest).
+ Xanders dröm där han räddar Buffy, och hon vill ha honom (Teacher's Pet).
+ Att han har en tweetyklocka, medan Owen har ett fickur. En av säsongens absoluta höjdpunkter. Hahahaha (Never Kill a Boy on the First Date).
+ Hyenaxander (The Pack).
+ När han och Buffy pratar om att Willows onlinepojkvän Malcolm kan vara en yxmörare - nu vet jag varför jag alltid säger det om folk från internet! (I Robot - You Jane).
+ När Xander struntar i att han egentligen vill köra en påle i Angels hjärta, och går och ber honom om hjälp efter att Buffy gått till The Master (Prophecy Girl).

Vi får se när jag hinner med säsong 2, det kommer när det kommer...

Läs även andra bloggares åsikter om willow. giles, cordelia, buffy, xander

Buffy säsong 1 - avsnitten

Jag har länge tänkt göra en buffylista för varje säsong, men har ständigt skjutit upp projektet. Inga riktiga recensioner, utan bara en lista med kommentarer. Men nu har jag äntligen satt mig ned i tvsoffan med penna och block och sett första säsongen från början till slut. Mitt första möte med Buffy var filmen från 1992 och jag är en av få som faktiskt gillar den. Jag såg den på TV någon mörk natt och uppskattade humorn mycket, vilket jag även gör idag (haha, som när Benny försöker komma in hos Pike). Så när TV4 (eller?) började sända serien några år senare tittade jag så mycket jag kunde. Men detta var innan nedladdningens och dvdboxköpens tid så jag missade en hel del och såg aldrig hela säsonger. Första gången jag såg de tolv avsnitten i sträck var efter att ha sett säsong 5-7 och i jämförelse med dem så upplevde jag säsong 1 som ganska dålig. Något man måste gå igenom, för att sedan njuta av resterande säsonger. Så jag var inte superexalterad nu när jag satte mig för att plöja igenom boxen. Men till min förvåning var serien mycket bättre än jag hade väntat. Det är faktiskt riktigt svårt att lista dem, då de är väldigt jämna avsnitt. Men även om det inte är något som sticker ut som riktigt dålig är det heller inget som sticker ut som riktigt bra. På det stora hela är handlingen inte speciellt fantastisk, jag är inte alls intresserad av The Master hur charmig han än må vara, utan det som gör avsnitten är humorn och karaktärerna.

Mina favoritavsnitt från säsong 1

5. Out of Mind, Out of Sight - avsnitt 11
I det första avsnittet som fokuserar på Cordelia får vi se vad som kan hända om man ignorerar någon. Likt Friends-reklamen som gick på TV för några år sedan blir en människa allt mer osynlig ju mindre folk lägger märke till den. Ja, det låter lite självklart men jag menar faktiskt osynlig. Stackars Marcie Ross (Clea DuVall) sitter i klassrummet och räcker modigt upp handen fråga efter fråga. Men hon finner att läraren ständigt väljer någon annan och att hennes hand börjar bli transparent. Scenen är otroligt rörande, mycket på grund av DuValls kroppspråk. Idag är hon osynlig, helt bortglömd, och redo för hämnd och skolans, snart krönta, drottning Cordelia är den hon är ute efter.
Något som verkligen tilltalar mig med Buffy är att det mitt bland alla löjliga monster och fjantiga skämt finns otroligt gripande scener och händelser. Det är ganska sparsamt med det i säsong ett, jag kan bara komma på tre scener, och där är Marcie i klassrummet den tredje (ettan och tvåan dyker också upp i listan). Andra saker jag gillar med avsnittet är bland annat att staten är medveten om alla skumma saker som sker. Givetvis bara för att kunna utnyttja det själva, men man har dittills mest haft en känsla av att allting är så lokalt och det är det ju inte. "Männen i svart" är på skolan långt innan Buffy och hennes sidekicks har fattat vad som pågår. Cordelia, som varit en riktig pärla till karaktär säsongen igenom, får äntligen ett avsnitt och man får se glimtar av en lite varmare själ vilket gör att hoppet till den hon blir i Angel inte känns lika extremt. På tal om Angel så får vi se första mötet mellan honom och Giles, och de har en gullig liten scen där Giles visar att han accepterar att Buffy är vän med och litar på en vampyr. Något jag däremot inte gillar är Alyson Hannigans hemska prestation i "I'm your deputy!"-scenen där hon skrattar hysteriskt med Xander.

4. The Pack - avsnitt 6
Skolan är på studiebesök på stadens zoo, som har fått in nya hyenor från Afrika. Dessa är i karantän, men Xander och fyra riktigt bitchiga elever går in där ändå och blir, hör och häpna, besatta. Efter att ha etablerats som en snäll, men lite clownig, kille blir nu Xander ledare för gänget och allt mer lik ett rovdjur. Men även om Giles mest tror att Xander beter sig som den sextonårige pojke han är, anar Buffy oråd och försöker reda ut det hela.
En bit in i avsnittet får vi säsongens näst mest rörande scen. Hyenaxander har betett sig som ett redigt praktarsel mot Willow, och vi utsätts för första gången för Hannigans superkraft - gråt. När hon skrynklar ihop sitt lilla ansikte och blinkar med tårfyllda, o så sårade ögon, smälter alla hjärtan i hela världen. Man glömmer att hon många gånger levererar sina repliker rätt styligt i första säsongen, för ingen kan spela ledsen så bra som hon. Den som sårar Willow ska döden dö. Så är det bara. Ja, för Willow är ju kär i Xander men han är kär i Buffy och hon i sin tur är kär i Angel, något som erkänns för första gången i det här avsnittet. Innan har Buffy mest låtsas störa sig på Herr Tall Dark & Broody. Långt innan jag blivit det buffyfan jag är idag, och mest bara diggade serien, är detta ett av de avsnitt jag mindes bäst från första säsongen.

3. The Harvest - avsnitt 2
Xander och Willow vet nu om att Sunnydale kryllar av vampyrer och deras bästis Jesse har blivit kidnappad. Buffy och Xander beger sig ut för att rädda honom, utan att veta att han redan blivit omvandlad, och The Master gör sig redo för att, genom Luke, äta riktigt många människor. Luke och andra hantlangare stänger in massvis med folk i The Bronze, stadens enda (?) nattklubb, och börjar kalasa. Så det är här The Scoobies egentligen föds, genom att Buffy, Xander, Willow och Giles hjälps åt att rädda de stackars människorna.
Här får vi reda på några ganska viktiga saker. Vampyrer har en förkärlek för dramatik (tänk bara på vampyren som står uppe på balkongen och riktar strålkastaren mot Luke), Buffy är bra på att improvisera, Giles är lika charmigt mossig som han ser ut och vem som helst kan dö och på ett ganska odramatiskt vis. Jag skrattade gott när en panisk, flyende kvinna råkar knuffa in Jesse i pålen som Xander håller. Ja just det, och att alla i Sunnydale är ganska bra på att förneka vad som pågår runt omkring dem. I övrigt börjar Willow få lite skinn på näsan, som när hon hämnas på Cordelia på datorlektionen, och vi får se favoriten Harmony för första gången.

2. The Puppet Show - avsnitt 9
Till Giles stora förtret tvingar rektor Snyder honom att ansvara för skolans talangjakt. Buffy, Xander och Willow gör narr av både honom och tillställningen, men givetvis hör rektorn detta och tvingar dem därför att delta. Under repetitionerna blir alla imponerade av buktalaren Morgan (Richard Werner) och hans docka Sid, men när en flicka hittas mördad och Morgan beter sig allt mer skumt blir vårt gäng misstänksamma.
Den som inte sett Buffy tror nog att det bara är en värdelös monsterserie med för lite budget, inte att det är en komediserie med hjärta och lite splatter istället för burkskratt. Men här märks det tydligt - jag skrattade hela avsnittet igenom - samtidigt som skräcktouchen fortfarande är kvar i form av den lite obehagliga dockan. Avsittet är dessutom fullt att missledande hintar, ja det är lite av en whodunnit, och jag kan ärligt säga att jag inte mindes vem som var the bad guy nu när jag såg om det för första gången på kanske tre år. Scoobiesarna börjar bli mer tighta, det känns som att man som tittare börjar komma in i gänget, och rektor Snyder är helt klart ett uppköp från mesiga Flutie (som blev uppäten).

1. Prophecy Girl - avsnitt 12
I säsongsfinalen upptäcker bibliotekarien och Väktaren Giles att Buffy, enligt profetian, kommer att dö när hon slutligen slåss mot The Master. Istället för att berätta det för henne försöker han komma på ett sätt att ändra hennes öde, men hon råkar höra honom prata om det med Angel. Det är dessutom tid för skolbal, Xander frågade henne men hon tycker bara om honom som kompis. Så efter att ha deppat ihop lite över att hon antagligen kommer att dö inom kort drar Buffy på sig balklänningen och låter sig ledas ned till The Masters håla för att förhoppningsvis dra med honom i fallet.
Givetvis brukar säsongsfinaler ha det där lilla extra - det är ju ändå upplösningen vi pratar om - men det som petar upp Prophecy Girl på förstaplatsen för mig är scenen där sextonåriga Buffy bryter ihop. Hon har precis fått veta att hon kommer att dö, och inför en bekymrad Angel och modfälld Giles gråter hon att hon inte bryr sig längre. Hon säger upp sig. Hon vill inte dö. Inte ett öga torrt hemma i tvsofforna, eller vad säger ni? Iklädd sin riktigt snygga (något precis alla andra i serien påpekar, till och med The Master) balklänning tar hon tillslut armborstet och låter sig ledas ned i hålan och här händer något viktigt. Buffy misslyckas och dör, men tack vare att hennes vänner alltid kommer hjälpa henne no matter what finns Xander där och kan ge henne första hjälpen. Slayers dör unga, så är det bara. Men Buffy reser sig upp, starkare än någonsin, och kan med hjälp av sina vänner vinna över seriens första Big Bad.

Vilket avsnitt var sämst då?

Nightmares - avsnitt 10
Otroligt skumma saker börjar hända i Sunnydale, ja skummare saker än vanligt alltså. Xander finner att han helt plötsligt står halvnaken inför hela klassen, Giles går vilse i biblioteket och Willow måste sjunga opera på scen. Allas mardrömmar har blivit verklighet. Men mitt i all kaos ser Buffy samma lilla pojke om och om igen. En liten pojke som ligger i koma efter att ha blivit misshandlad. Gänget inser att det är pojken som gör detta och försöker därför hjälpa honom att övervinna sitt eget hjärnspöke.
Det här skulle kunna ha blivit ett bra avsnitt, jag gillar Restless (4x22), men jag fann att jag totalt tappade intresset. Jag som trodde att Teacher's Pet, där Xander nästan blir uppäten av en jätteinsekt, eller I Robot - You Jane där Willow på sätt och vis blir tillsammans med en demonrobot, skulle vara de sämsta avsnitten. Men de var riktigt underhållande, ja nästan rätt bra om man bortser från den egentliga plotten. Men detta? Det känns ganska platt, de hade behövat gå lite mer på djupet för ämnet är ändå intressant. Giles är rädd för att Buffy ska dö, Buffy är rädd för att bli levande begravd, Willow har dåligt självförtroende och är blyg, saker som återkommer serien igenom. Sedan så har jag vid det här laget tröttnat rätt hårt på The Master. Kill him already.

Läs även andra bloggares åsikter om buffy, osynlig, mardrömmar, buktalare, profetior, hyenor

10 återkommande IMDb-sökningar

Ja du vet, sådant jag gång på gång kollar upp för att se om det hänt något nytt.

10. M Night Shyamalan
Jag gillar stämningen i hans filmer, det stillsamma, vackra, även om det känns som att han tappar mer och mer för varje film. Även om jag uppskattade Lady in the Water när jag precis såg den befarar jag att den inte tål en omtitt, ju mer jag tänker på den desto fjantigare blir den. Unbreakable, däremot, är en film jag blir sugen på att se, och faktiskt ser, om med jämna mellanrum och jag hittar oftast inte sådana filmer nu i vuxen ålder. En gång räcker. Hur som helst är jag alltid nyfiken på vad som ska komma härnäst, och enligt IMDb kommer hans nya film The Happening ut i USA i sommar.

9. Hayao Miyazaki
De som känner mig vet att jag är helt totalt svag för saga, något som kommer märkas i den här listan. Miyazaki är någon som verkligen förstår sig på upptäckarglädje, fantasti, äventyr och barnslig fascination av det magiska. Min favoritbarnfilm är Laputa: Castle in the Sky, en miyazakifilm som kom 1986 och handlar om en värld som svävar i luften. Den filmen borde sannerligen göras till TV-spel, det är en story och en värld jag verkligen vill vara i. Någon gång i år kommer Ponyo on the Cliff ut i Japan. Den handlar om en femårig pojke och hans vänskap med en guldfiskprinsessa som längtar efter att bli människa. Låter som en underbar plott!

8. Todd Solondz
Man skulle nog kunna säga att Solondz är min favoritregissör, för jag älskar alla hans filmer och känner mig helt uppslukad när jag tittar på dem. Speciellt Welcome to the Dollhouse, vilket kanske inte är så svårt att lista ut. Bloggen är ju döpt efter huvudkaraktären Dawn Wiener som spelas av Heather Matarazzo. Nu verkar han ju inte ha något nytt på gång, men jag väntar snällt på att han ska få energi, inspiration och, let's face it, pengar för att göra nästa film.

7. Sofia Coppola
Sade jag att Solondz var min favorit? Ja, är det inte han är det nog Coppola även om hon inte har gjort så mycket. Det har i och för sig inte han heller. Hennes verk har den där stillheten som jag även gillar hos Shyamalan, men hennes är mer anspråkslös och hennes verk mycket mer subtila. Tråkigt nog står det inget om nya projekt, men det kommer nog ska du se.

6. Tim Burton
När jag växte upp var Burton min absoluta favoritregissör och jag trodde väl aldrig att jag en dag skulle känna mig missnöjd eller besviken efter en av hans filmer. Även om det har hänt, nu senast med tråkiga Sweeney Todd, så finns mitt intresse för hans verk och underbart förtrollande världar fortfarande kvar. Vi får hoppas att han fortsätter casta sin fantastiska fästmö Helena Bonham Carter, som är den enda behållningen med tidigare nämnda film. Hon skulle till exempel vara perfekt som drottningen i en av hans kommande filmer Alice in Wonderland. Hoppas de inte gör slut tills dess. Två andra filmer som kommer ut de närmaste åren är Frankenweenie och The Spook's Apprentice, varav den senare verkar mest intressant.

5. Jane Austen
När jag var så där en tretton-fjorton gick miniserien Stolthet och fördom på TV och det var kört. Hädanefter var jag en austenjunkie och mitt mål här i livet är att se allting som baserats på hennes verk. Låter kanske lite sorgligt, men då det mesta faktiskt är riktigt bra finns det ingen anledning att tycka synd om mig. Det kommer tre nya verk under 2008, jag tar inte med miniserien Förnuft och känsla då jag redan sett den (den var asbra!), och av de är jag mest intresserad av tvfilmen Miss Austen Regrets som handlar om en fyrtioårig Austen och hur hon hjälper sin unga släkting att hitta en make. Jag såg En ung Jane Austen på bio i höstas, så det ska bli kul att se vad som hände sedan (hur verklighetsbaserad den nu är). Jag gillar även Olivia Williams, som ska spela Austen, riktigt mycket. De andra är Lost in Austen, en miniserie som verkar intressant men tyvärr har med lite småenerverande Jemima Rooper, och Sense and Sensibilidad, en latinoversion av Förnuft och känsla.

4. Charlie Kaufman
Den första kaufmanfilmen jag såg var I huvudet på John Malkovich, en film som även var den första jag "visade" för min sambo. Du vet, man har precis blivit tillsammans och så bjuder man hem personen och visar den där filmen, både för att dela med sig och för att se reaktionen. Folk gör slut över sådana här saker! Som tur var gillade min gubbe filmen, och här sitter vi nästan fem år senare, så hurra! Anywaaay... Jag har sett, och älskat, alla filmer Kaufman har skrivit manus till, och är riktigt nyfiken på kommande Synecdoche, New York som även är hans regidebut. Att favoriterna Samantha Morton, Emily Watson och Philip Seymour Hoffman är med skadar ju inte heller.

3. Witch och Magic
Den enda punkten på listan som är nyckelord, men vilka nyckelord det är! Som jag nämnt tidigare i listan är jag totalsvag för sagor och däri ingår hela häxkonceptet. Jag snackar förtrollande magi, riter, kittlar och charm inte Blair Witch Project. Så med jämna mellanrum söker jag på witch, witchcraft, magic och liknande och ser vad som kommer upp på nyckelordslistan. Kanske finns det något nytt för mig att se? För tillfället ser jag mest fram emot Kiki's Delivery Service (lite med bävan, om jag ska vara ärlig), Harry Potter and the Half-Blood Prince och The Spiderwick Chronicles.

2. Superman: Man of Steel
Ibland känns det som att jag är den enda som vill ha en upföljare till Superman Returns. En uppföljare med samma cast, samma regissör och med mer Clark Kent. Tyvärr tyckte inte världen om Stålmannens come back till vita duken och eftersom pengar styr allting kommer det nog inte bli mycket av den här filmen. Buhuhu! Sedan så lär ju ungen som spelade Jason vara vuxen när något nytt händer med filmen, och det går ju inte. Jag är inte bitter! Jag har även hört ett rykte om att Routh inte ska återvända och hur ska det bli då? Han var perfekt som Stålis om du frågar mig, lite ung kanske, men det var ju några år sedan så det kommer ju bli kalas i uppföljaren. Så ge mig en uppföljare, damn it. Moooooorrrr! (Nej jag var inte alls kär i Stålmannen/CK när jag var liten knodd, varför tror du det?).

1. Joss Whedon
I mitt hjärta kommer det alltid att finnas en speciell plats för Buffy, Angel och Firefly. Tre serier med några av mina favoritkaraktärer någonsin, underbar humor och massvis med värme. Två av dem fick dessutom ett alldeles för tidigt slut. Hata Fox! Något som kommer göra mig hur glad som helst är om Serenity kan få en uppföljare, för jag är inte redo att lämna de karaktärerna. Jag kan ta att aldrig mer få se Wes, men så fick också Angel en hel del säsonger och han och de andra hann utvecklas. Nej jag vill helt enkelt ha mer Mal, Kaylee, River och alla de andra, jag vill följa deras öden. Till dess, eller till nästa tvserie (blir det något av Dollhouse?) kommer, får vi jossgalningar hoppas på att Goners blir riktigt jävla bra.


Läs även andra bloggares åsikter om Joss Whedon, Jane Austen, Stålmannen, häxor, Todd Solondz, Sofia Coppola, Charlie Kaufman, Miyazaki, Shyamalan, Tim burton

Topp 10 oscarsfilmer som lockar mest

Det blir ingen guldkorven del 2, min dator är kaputt och filen med all information oåtkomlig. Istället tänker jag lista de oscarsnominerade filmer jag längtar mest efter att se.


10. There Will Be Blood
Egentligen tycker jag att plotten är ganska ointressant, och det är något med Daniel Day Lewis som gör mig lite illa till mods. Men jag har gillat PTA:s andra filmer, så... Ja, det finns inte så mycket att välja mellan liksom.

9. I'm Not There
Jag har aldrig gillat Bob Dylan, för mig är musiken viktigast när det gäller musik. Vill jag ha en bra text kan jag läsa en bok, eller mindre troligt för mig, en dikt. Mannen sjunger för jävligt, det är inte min typ av genre och ja, jag har aldrig brytt mig om att upptäcka honom. Men det betyder ju inte att inte filmen verkar intressant! Christian Bale och Cate Blanchett fungerar dessutom alltid som dragplåster när det gäller mig.

8. Eastern Promises
Min kompis må tycka att den är värdelös, men även om Cronenberg inte alltid gör bra filmer brukar de i alla fall vara intressanta. Sedan måste jag ju erkänna att Vincent Cassel absolut gör filmen lite mer tilltalande.

7. Elizabeth: The Golden Age
Jag gillade den första, även om det är många år sedan jag såg den. Den här verkar intressant, har många bra skådisar och det är alltid givande att följa en så pass stark kvinna i en tid alldeles för mansdominerad.

6. Gone Baby Gone
Det spelar egentligen ingen roll vad filmen handlar om, om den verkar bra eller dålig, vilka som är med eller någonting. Det är Ben Afflecks långfilmsdebut som regissör och det måste ses. Sedan, om jag ska vara ärlig, gillar jag den här typen av filmer. But don't we all.

5. Förtrollad
Det här kan bara bli bra. Det är saga, jag har en girlcrush på Amy Adams, en charmigt överspelande James Marsden verkar göra ett bra jobb och den har hur mycket glimten i ögat som helst. Dessutom kanske det är nyttigt att peta in lite gullegull på den här annars ganska blodiga listan.

4. The Bourne Ultimatum
Jag och sambon har velat se den länge, men vi tänkte försöka smälla i oss de första två innan för att friska upp det gamla minnet. Det har gått så där. Vi satte på Identity för ett tag sedan, men jag somnade. Inte för att filmen är dålig, för jag tycker fortfarande om den, utan bara för att jag var för trött. Men nu har jag ju anledning att se till att se klart trilogin innan februari är över.

3. Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street
Det började med Edward Scissorhands för min del, jag fastnade direkt för Burtons stil. Lite Beetlejuice och Batman på det och jag var fast och var tvungen att se allting jag kom över. I dagsläget har jag sett alla långfilmer av Burton, plus några kortisar, förutom denna men det ska det bli ändring på. Den verkar så otroligt snygg, och jag har gillat Bonham-Carter ända sedan jag såg Trettondagsafton och Merlin alldeles för många gånger i tonåren.

2. Lars and the Real Girl
Jag kommer faktiskt ihåg första gången jag hörde talas om real dolls, det var min dåvarande chef som visade hemsidan och det var lite som att titta på en bilolycka du vet. Efter det har jag även sett en "dokumentär", ja du vet en sådan där som inte räknas som sänds på femman, om en man som precis som Lars i filmen lever med en real doll. Otroligt fascinerande! Sedan brukar ju alltid Gosling vara bra, trots att han en gång var unge Herkules.

1. No Country for Old Men
Jag är ett stort fan av bröderna Coen, den enda film av dem jag inte har tyckt speciellt mycket om är Blood Simple (av de jag sett, that is). Om man ska lita på deras track record och trailern till filmen kommer No Country for Old Men att vara hur bra som helst. Snygg, bra prestationer, och humor blandat med allvar. Precis vad jag gillar.

Jag har redan sett - i brahetsordning: Juno, Guldkompassen, Försoning, 3:10 to Yuma, Transformers, Sicko, Pirates of the Caribbean: At World's End.

Läs även andra bloggares åsikter om oscarsgalan, Tim Burton, PTA, girlcrush, Cate Blanchett, Bob Dylan, Ben Affleck.