Minirecension - Gone

Förra veckans sämsta skräck: Gone (2007)

Regissör: Ringan Ledwidge
Manus: -
Skådespelare: Scott Mechlowicz, Shaun Evans, Amelia Warner, Zoe Tuckwell-Smith
Genre: Thriller
Handling: Brittiska Alex (Evans) har tagit sig till Australien för att träffa sin flickvän Sophie (Warner), men så missar han bussen och under tiden han väntar på nästa stöter han på amerikanen Taylor (Mechlowics). De går ut och festar, Alex blir kalasfull och vaknar upp i armarna på en annan tjej. Taylor - världsmästaren på att bjuda in sig själv - säger att han kan skjutsa sin nya bekantskap till flickvännen och att trots att han tog kort på Alex misstag ska han hålla tyst om saken. Till en början känns allting bra, men vad det lider får Alex för sig att Taylor är ute efter att förstöra mellan honom och Sophie och att han inte låter något komma i sin väg.


Dawn säger: Jag hade fått för mig att det här skulle vara en skräckfilm, och när handlingen sakta rullade framåt utan att det hände ett skit tänkte jag att de likt Hostel och Wolf Creek ville bygga upp backpackerkänslan och etablera karaktärerna först. Att det senare skulle bli spännande och skräckigt. Men oj vad fel jag hade. Vi tittare förstår ju direkt att Taylor är en skum kille, och behöver inte femtioåtta timmar för att få det förklarat för oss. Istället för bygga upp en stämning gjorde första delen av filmen att man nästan somnade. När Alex tillslut började ana ugglor i mossen blev han istället paranoid och agerade korkat och när det slutligen började hända saker brydde jag mig så lite om karaktärerna att jag bara ville att alla skulle bli mördade så jag slapp skiten. Speciellt Sophie och hennes ologiska beteende.
Så ni som tror att det här är skräck - think again. Det är en riktigt dassig thriller.
Betyget blir en svag etta.

Se hellre: Wolf Creek

Minirecension - The Last Run

Den här veckans bottennapp: The Last Run (2004)




Regissör: Jonathan Segal
Manus: Todd M. Cahme & Jonathan Segal
Skådespelare: Fred Savage, Amy Adams, Steven Pasquale, Andrea Bogart, Erinn Bartlett
Genre: Dramedi
Handling: Medelmåttan Steven njuter av hur han blir behandlad och avundad när han är ute med sin modellflickvän, men så får han reda på att hon varit otrogen och det tar slut. Helt plötsligt är han en nolla igen och han blir besatt av att hitta nästa superhotta tjej så att han åter kan bli killen alla vill vara. Till sin hjälp har han bästa vännen och notoriskt otrogne fähunden Jack, som med sina machoråd får in tidigare snälle Steven på helt fel bana.

Dawn säger: Det här är en film som vill ganska mycket, den har ett budskap, vill visa hur sexmissbruk kan yttra sig och förklara varför vi suktar efter posterflickor och -pojkar. Men då skådisarna är ganska dåliga - främst bästisen Jack (Pasquale) och bartendern Clancy (Vyto Ruginis) - och dialogen hankar sig fram spelar det inte så stor roll längre. Filmen är fruktansvärt oraffig och dåligt ihopsydd och man får aldrig sympati för en enda karaktär, inte ens stackars Amelia (Erinn Bartlett) som mest känns patetisk. Jonathan Segal försöker sig på en svart komedi, men det känns snarare som en ny American Pie som urartar och förvandlas till en tafflig må dåligt-rulle. Jag tycker dock om vissa element, har en förkärlek får "må dåligt" och tror absolut på en sådan här film, men den måste hamna i händerna på kompetent folk. Inte alla regissörer får en fullträff på sin långfilmsdebut...
Betyget blir en stark etta.

Se hellre: Swingers

Minirecension - Gray Matters

Förra veckans bästa film: Gray Matters (2006)





Regissör: Sue Kramer
Skådespelare: Heather Graham, Tom Cavanagh, Bridget Moynahan, Alan Cumming, Molly Shannon, Sissy Spaceck
Genre: Romkom
Handling: Gray (Graham) och Sam (Cavanagh) verkar vara det perfekta paret - de bor ihop, dansar, ser på gamla filmer och går på middagar tillsammans. Problemet är bara att de inte alls är ett par utan syskon, och när ännu en person antar att de faktiskt är flickvän och pojkvän blir båda desperata efter att hitta en special someone. När de träffar vackra Charlie tycker de båda att hon är charmig och helt perfekt och trion har en urtrevlig kväll på stan tillsammans. Det klickar till ordentligt och giftermål planeras snabbt, vilket Gray har lite svårt att acceptera. Men är det för att hon är svartsjuk över att någon tar hennes bror ifrån henne eller har hon, som alltid trott sig vara straight, faktiskt fallit för underbara Charlie?


Dawn säger: Filmen börjar med att man får se Gray och Sam pardansa, vilket ju genast får mig på gott humör och gör mig vänligt inställd mot filmen. Graham och Cavanagh passar bra som syskon, mycket för att de har likadana gigantstora ögon, och gör trivsamma scener tillsammans. Gray Matters, som ju handlar om en kvinna som försöker komma fram till vilken läggning hon har, är väldigt odramatisk och lättsmält. Det tycker jag är jätteskönt, då många gayfilmer handlar om acceptans och det läggs för mycket fokus på just homosexualiteten (vilket ju också kan vara väldigt bra, men det är fint att ha variation). Istället är detta bara en vanlig, charmig romkom som tar ganska lätt på just sexsaken, och istället handlar mer om att man ska skaka av sig den roll man blivit tilldelad, för att finna sig själv.
Betyget blir en helt vanlig trea, utan varken plus eller minus.